Till världens finaste människa...

Att du betyder mycket för mig det har nog alla förstått vid denna tidpunkt, men det går inte med ord beskriva hur fin du egentligen är. Din omtänksamhet, din glädje, dina råd.. ja de mesta du gör är helt fantastiskt.
Du har gjort allt för mig, allt vad en vän är till för. Du har sagt till mig när jag har gjort nånting fel, du har peppat mig när jag har gjort nånting bra och du har funnits där för mig i ALLA lägen. Du har hjälpt mig att få tillbaka mitt liv!
Men att du varit borta från mig i 43 dagar är helt ofattbart, hur har jag klarat mig? Och hur ska jag klara mig ytterligare ca 45 dagar på att du ska komma hem och jag får krama om dig?!?

Senaste dagarna har varit tuffa, extremt tuffa. Jag saknar dig så sjukt mycket, allt jag gör påminner mig om dig. Alla sjuka saker vi har gjort, alla sena kvällar vi har kört din lilla vita bil och lyssnat på musik så hela stan har hört... alla gånger du frågat om vi ska göra nånting men jag har svarat "det är ju hockey" och fått en suck av svar tillbaka.
Jag vet att du har det hur bra som helst där borta, jag vet att du njuter av livet. Jag vill mest av allt kunna ta nästa flyg till Thailand för att få ge dig en stor jävla kram, men tyvärr så funkar inte livet så... Men du ska veta, jag väntar på dig här hemma. Ha en fortsatt underbar resa, och glöm inte att vara rädd om dig!!

 

(När jag läser igenom detta känner jag mig som din vän, din mamma men också som om jag har skrivit till min pojkvän som inte finns.. Men det är ju nästan så, du är ju en del av min andra halv. Kärlek till dig Julia)